Strömming och kärlek

Jag spinner vidare lite på det här med livskris och Cipramil och annat.

Den respons jag har fått här på min blog, samt från otaliga långa samtal med folk och vänner ger en och samma sak som gemensam nämnare för det här med att hamna i depression, livskris och annat: relationer.

Ibland som en utlösande faktor, ibland som direkt anledning. Ibland ensamt och ibland tillsammans med dåligt knark eller extrema förväntningar på en själv i samband med jobb eller något annat.

Men, relationen finns alltid där som ett kitt som håller ihop allting tills dess att fördämningarna brister.

Varför är det så? Varför är inte relation bara enkel? Varför ska alltid någon vara skitstövel och den andra känna sig förnedrad i slutändan?

Jag har funderat på det där och har ibland känt att jag ska flytta till en stuga uppe i Roslagen och leva på strömming från havet och vad skogen kan ge mig.

Sedan när en bil rullar upp på uppfarten och Jehovas vittnen vill ge mig en bibel, så skjuter man ett varningsskott med hagelbrakaren och återgår till att laga strömmingsnät.

Eremitliv, utan all smärta som kärleken kan innebära, men även utan det där hissnande härliga som det också innebär. Är det värt det? Smärta kontra upplevelser?

Jag vet inte. Jag vet bara vad jag vill att det ska vara. Jag vill knulla någon som jag är kär i och har kul med, och jag vill bli knullad av någon som är kär i mig och som har kul med mig. Mellan knullen ska vi kunna tala med varandra.

Så enkelt är det.

Men nej, Roslagen får vänta.

*hänger upp hagelbössan på väggen*

Är det någon som vill ha en strömmingsmacka?

Djävla äckelpundare!

När jag satt på pendeln på väg från förorten hem till stan så såg jag på klockan att matchen Gefle-AIK skulle börja. Eftersom jag inte har "Pay per view" hemma så gick jag in till O´learys där de visar matchen på stor TV. Matchen var ju inte mycket att skriva hem till morsan om. Strax före slutet var det nån som frågade mig om jag saknade något. Jag såg då att min väska var borta. Nu börjar jag springa runt Centralen, snacka med väktare, ringa polisen (som inte vill skicka ut en patrull) och försöka tänka att "om jag var pundare och vill snabbt tömma en väska, vart går jag då?"

Utanför förvaringsboxarna så hittar jag en av mina strumpor och en deo (jag hade tränat på lunchen), så jag letar runt där. Jag springer till "kvarglömda effekter" men det var stängt. När jag går tillbaka så ser jag en snubbe som ska sätta sig ner på en bänk med min väska. Jag flyger på honom och slänger honom till marken. Han studsar upp och säger att jag har ingen rätt att gå på honom det är ju hans väska.

Jag öppnar väskan och visar honom mina anteckningsböcker, men min adress och telefonnummer i. Nu kommer två snubbar som vill klippa till honom, pundarens tjej som bedyrar hans oskuld (det var hon som snodde väskan) två väktare och annat löst folk. Till sist kommer tre snutar som tar upp anmälan och som berömmer mig för att jag inte använde övervåld.

När jag går igenom väskan så saknar jag min i-pod, min fina digitalkamera och min trotjänare, en Nikon F3 med normaloptik. Den hade pundartjejen dragit med.

Borta är också två hårdiskar på 250gb vardera med ALLA bilder som jag hade backat upp. De bilderna är nu i bakluckan på nån pundarvolvo....

Jag använder sällan ordet "hata", men jag hatar verkligen de där råttpundarna som ska sno ihop till fixar och som pajar livet för en fattig knegare som jag.

Singelklubb

En polare till mig arbetade som bokare på en stor båt stationerad vid stadsgårdskajen. Båten kunde hyras för fester och klubbar. Han ville marknadsföra båten med lite nytagna bilder så han frågade mig om jag kunde plåta en fest som skulle vara på fredagskvällen. Det var två brudar som firade sina 25 årsdagar. OK, det kan jag väl göra, sa jag.

Festen var mycket lyckad. Människorna var vackra och glada och bilderna blev skit bra. "Det här gick ju bra", sa jag till min kompis. "Har du något mer på gång som jag ska plåta åt dig?".

"Ja, i morgon har en singelklubb abonnerat hela båten. Kan du komma?"

Awright, tänkte jag som då precis klivit av ett 18 årigt förhållande. Klart att jag kan! Lördagskvällen kom och jag stegade iväg till båten. Jag hade dubbla Nikonkameror, jag var nyrakad på haka och hjässa och jag luktade gott av Hugo Boss "Soul" (eller var det Costume nacional?) och mina föräntningar var stora med tanke på gårdagens sköna stämning.

Jag ska nu försöka beskriva detta uppdrag utan att hänfalla åt lyteskomik....

Tänk er en matsal med plats för 350 sittande gäster. I denna matsal sitter det 25 personer. Uppdelat på 18 killar och 7 tjejer fördelade på tre bord. Jag har bara sett ödsligare lokaler byggda för fest i filmen "Shining".

Temat för denna singelklubbsfest var "sjöröveri" så en del hade lapp för ögat och en löskrok från Butteriks i ena handen. Borden tävlade mot varandra i en sångtävling. Sången "Var nöjd med, allt som livet ger...." ekade ödsligt i lokalen.

Jag kanske inte är något modeorakel och jag kanske ska uttrycka mig ödmjukt med tanke på att jag fortfarande är singel, men de som var där såg ut som om de kom från en firmafest på Handelsbanken i Skövde på 80-talet.

Känslan av "Torsk på Tallin", om ni har sett den, var påtaglig.

Jag tog givetvis inga bilder utan jag packade ihop mina kameror. Innan jag gick så ville den kvinnliga arrrangören sälja hennes bok till mig. Hon luktade svett. Inte någon färsk variant, utan mer den där som påminner om kullerbyttemattan från gymnastiken i plugget.

Jag har för mig att boken hette " Du behöver inte vara singel längre, 100 tips från XX".

Jag köpte den inte.

Resten av kvällen tillbringade jag och Nille med en flaska vin på kontoret innan jag stegade (ensam) hem till mitt ungkarlshem.

Cipramil and such..

Det är ett djävla elände att sluta med antidepressiva. Jag har käkat Cipramil sedan 1997 och Remeron sedan 2001. Bestämde mig tidigare i våras att lägga av med dessa. Jag hade ett möte med överläkaren på den klinik där jag går, eller rättare sagt gick i terapi. Hon tyckte att jag skulle trappa ner i etapper om tre veckor. Så jag skulle gå från 60 mg cipramil till 40 mg. Stanna på den dosen i tre veckor och sedan gå till 30 mg och så vidare.

Det tog inte lång tid innan jag kände av de bieffekter som man kan få när man ändrar i dosen. Svårt att sova, koncentrationssvårigheter och känslan av overklighet.

Det är nu lite mer än två år sedan jag blev intagen på vårdintyg, nerbrottad och fastspänd i bälte på S:t Görans psykakut. Det känns som en evighet eftersom jag har gjort ett stort arbete med att ändra vanor, tankemönster och annat som till slut tog mig dit till akuten den där vårdagen för två år sedan. Jag känner att den dagen förändrade mitt liv och jag vill faktiskt inte ha det ogjort, även om jag aldrig mer vill vara med om det som jag upplevde då. Jag tror att man styr över sitt eget öde och att man kan välja att gå uppåt eller nedåt. Efter det att jag blev utskriven från akuten låg jag i koma hemma hos min morsa. Jag varken åt eller drack på en vecka. Men en dag så kände jag bara att, näe va faan...

Jag gick upp rakade mig, käkade lite och stack ut och sprang en mil. Sedan dess har jag sprungit en mil varje eller varannan dag. Visst, jag hade kunat sälla mig till alla andra frånskiljda föräldrar som sitter på ställen med öl för 19 spänn och säga att jag är ett offer. Men jag känner att det ligger inte för mig. Det är en klyscha, men ordet för kris är det samma som möjlighet i det kinesiska språket och jag valde att gå uppåt.

Att sluta med depressiva får ta lite längre tid än vad jag planerade innan. Jag sätter inga orimliga krav på mig själv att jag ska klara av det innan ett visst datum. Jag lyssnar inåt och tar det i den takten jag vill. Kanske är jag klar nångång.

Jag får se.

Livet är ändå rätt kul....