Cipramil and such..

Det är ett djävla elände att sluta med antidepressiva. Jag har käkat Cipramil sedan 1997 och Remeron sedan 2001. Bestämde mig tidigare i våras att lägga av med dessa. Jag hade ett möte med överläkaren på den klinik där jag går, eller rättare sagt gick i terapi. Hon tyckte att jag skulle trappa ner i etapper om tre veckor. Så jag skulle gå från 60 mg cipramil till 40 mg. Stanna på den dosen i tre veckor och sedan gå till 30 mg och så vidare.

Det tog inte lång tid innan jag kände av de bieffekter som man kan få när man ändrar i dosen. Svårt att sova, koncentrationssvårigheter och känslan av overklighet.

Det är nu lite mer än två år sedan jag blev intagen på vårdintyg, nerbrottad och fastspänd i bälte på S:t Görans psykakut. Det känns som en evighet eftersom jag har gjort ett stort arbete med att ändra vanor, tankemönster och annat som till slut tog mig dit till akuten den där vårdagen för två år sedan. Jag känner att den dagen förändrade mitt liv och jag vill faktiskt inte ha det ogjort, även om jag aldrig mer vill vara med om det som jag upplevde då. Jag tror att man styr över sitt eget öde och att man kan välja att gå uppåt eller nedåt. Efter det att jag blev utskriven från akuten låg jag i koma hemma hos min morsa. Jag varken åt eller drack på en vecka. Men en dag så kände jag bara att, näe va faan...

Jag gick upp rakade mig, käkade lite och stack ut och sprang en mil. Sedan dess har jag sprungit en mil varje eller varannan dag. Visst, jag hade kunat sälla mig till alla andra frånskiljda föräldrar som sitter på ställen med öl för 19 spänn och säga att jag är ett offer. Men jag känner att det ligger inte för mig. Det är en klyscha, men ordet för kris är det samma som möjlighet i det kinesiska språket och jag valde att gå uppåt.

Att sluta med depressiva får ta lite längre tid än vad jag planerade innan. Jag sätter inga orimliga krav på mig själv att jag ska klara av det innan ett visst datum. Jag lyssnar inåt och tar det i den takten jag vill. Kanske är jag klar nångång.

Jag får se.

Livet är ändå rätt kul....