Strömming och kärlek

Jag spinner vidare lite på det här med livskris och Cipramil och annat.

Den respons jag har fått här på min blog, samt från otaliga långa samtal med folk och vänner ger en och samma sak som gemensam nämnare för det här med att hamna i depression, livskris och annat: relationer.

Ibland som en utlösande faktor, ibland som direkt anledning. Ibland ensamt och ibland tillsammans med dåligt knark eller extrema förväntningar på en själv i samband med jobb eller något annat.

Men, relationen finns alltid där som ett kitt som håller ihop allting tills dess att fördämningarna brister.

Varför är det så? Varför är inte relation bara enkel? Varför ska alltid någon vara skitstövel och den andra känna sig förnedrad i slutändan?

Jag har funderat på det där och har ibland känt att jag ska flytta till en stuga uppe i Roslagen och leva på strömming från havet och vad skogen kan ge mig.

Sedan när en bil rullar upp på uppfarten och Jehovas vittnen vill ge mig en bibel, så skjuter man ett varningsskott med hagelbrakaren och återgår till att laga strömmingsnät.

Eremitliv, utan all smärta som kärleken kan innebära, men även utan det där hissnande härliga som det också innebär. Är det värt det? Smärta kontra upplevelser?

Jag vet inte. Jag vet bara vad jag vill att det ska vara. Jag vill knulla någon som jag är kär i och har kul med, och jag vill bli knullad av någon som är kär i mig och som har kul med mig. Mellan knullen ska vi kunna tala med varandra.

Så enkelt är det.

Men nej, Roslagen får vänta.

*hänger upp hagelbössan på väggen*

Är det någon som vill ha en strömmingsmacka?